Jag höll tal idag och jag blev otroligt stolt över det. Framträdandet var väl skakigt och stillastående, men innehållet. Det är insidan som räknas, eller kanske inte just när det gäller tal, men jag planerar inte att bli nästa Obama så det är lugnt för mig. Vill ni ha ett utdrag? Klart ni vill, för jag är i alla fall galet stolt så jag ger er ett.
"Varför kommer man då alltför ofta tillbaka till uppväxtorten, där man var så dödligt uttråkad när man växte upp? Är det så att det är minnena som kallar, att man saknar allt som en gång var? När de där barndomsminnena börjat bli suddiga i kanten, när föräldrar är borta, vänner närapå glömda och husdjuren sedan länge i en annan dimension, då finns platsen där allt hände kvar. Den där lekplatsen är mer än en rostig rutschkana och ett par gungor. Det var där man lekte när man var fem, det var där man pussade sin första pojke när man var åtta. En paus och sen var det där man festade på Valborg när man var tretton och det var där man grät hjärtat ur kroppen när man var sexton och hade förlorat en vän för första gången. Hela ens uppväxt kan flimra förbi i tankarna bara man ser en röd rutschkana."
En del fattar, andra fattar inte. Jag struntar i vilket, för det här är den mest personliga text jag någonsin skrivit och sedan framfört för någon annan.
