Story of my life, you're just another page

Just nu läser jag Coelho. Han skriver om att man ska berätta sin historia högt om och om igen tills man slipper ha den som en börda och istället blir just historia.

Jag har ju aldrig varit så duktig på att vara utlämnande och att låta folk veta vad jag känner - speciellt inte om avslutade kapitel och känslor (om man nu någonsin kan avsluta känslor). Därför har jag de senaste dagarna skrivit. Och skrivit. Och skrivit. Och skrivit. Allt jag vill bli av med har jag bara präntat ner, om och om igen och ur olika synvinklar. Det skulle bli världens finaste bok, men ingen kommer någonsin få läsa det, för ja. Jag är inte bra på att lämna ut mig själv.

Länge leve längesen

Allt jag skriver blir samma skit. Det handlar om dig, det handlar om mig.

Desperation&romantik

Jag är en romantiker. Inte på det sättet att jag tycker att lelove är det finaste som finns och som att jag drömmer om picknicks med rosenblad, utan på det sätt att jag romantiserar om i stort sett allt jag tycker är fult.

I söndags satt jag och drack öl på medis och såg mitt i en konversation att han mittemot mig rökt sin cigarett så långt ner så att det verkligen bara var ett bloss från filtret kvar. Ni vet sådär långt som ingen röker sin cigg, men istället för att fimpa så tog han upp den, tittade på den och drog girigt i sig det där allra, allra sista blosset.

Att röka på det sättet är det mest romantiska jag vet, för det utstrålar en desperation och desperation har två källor - tragik och romantik. Tragik har jag inget till övers för, så den delen ignorerar jag, men romantiken. Det enda som kan få någon så desperat är drömmar. Stora, romantiska, drömmar. Drömmar om kärlek som gör att man inte vet vart man ska ta vägen, drömmar om andra länder, andra sätt att leva sitt liv och en känsla av att man just precis då inte borde sitta på medis, dricka öl och prata om Flashback.

Romantik gör allt som är fult vackert och det omvandlar hopplöshet till drömmar om sagoslott.

Jag har verkligen ingen aning om han var desperat när han drog det där sista blosset eller om han drömmer om kärlekar som tagna ur en gammal blueslåt och jag kommer aldrig få reda på det - men det är inte viktigt. Inte alls, för jag fick en fin dagdröm av det.

Smoking cigarettes down to the bone

Ibland är allt man kan göra att lyssna på Babyshambles och koncentrera sig på annat än mänskligheten.

Kramar, skratt&parkhäng

Johanna lade upp en låt som beskrev hennes favoritår i gymnasiet. Den handlade om sju engelska flickor med stora drömmar, men om man tolkar in den på oss så handlar den om sju flickor från Stockholm.

Den handlar om henne själv, den sprudlande, vänliga själen som tar hand om alla med en sådan villkorslös kärlek så att man blir alldeles varm och ler större än Julia Roberts. Den handlar om Alexandra, Skogåstösen som kan kramas så att man läker och som säger de enklaste, mest självklara lösningarna som man aldrig kommit på själv. Den handlar om Fanny, skärgårdsbarnet som kan rynka på pannan och lyssna på ens prat utan att döma och utan att avbryta och sedan öppna upp sitt eget inre för att hjälpa en från ett ställe där man inte vill vara och sedan gå ut och dricka öl med en och dansa bort natten. Den handlar om Linda, som får en att le och skratta när man helst vill vara sur och som kan göra de mest underbart konstiga sakerna utan att ens överväga tanken på att det skulle kunna vara "pinsamt". Den handlar om Viktoria, som man inte kan låta bli att älska för hennes ljudlösa skratt och hennes förmåga att förstå när man inte sagt ett ord. Den handlar om Rosanna, som kan sätta ord på känslor man inte visste att man hade och som är bäst i världen på att hålla hemligheter. Och så handlar den om mig, som älskar de där tjejerna över allt annat och som alltid kommer göra det.

Oavsett om vi håller på att spricka upp och flytta till olika världsdelar och har totalt skilda framtidsplaner, så kommer de två åren jag spenderade varje dag med dem alltid, alltid, alltid, få mig att le och må bättre. Jag har jättesvårt att lita på folk till den grad att jag vet att jag skulle kunna ringa dem när som helst och få komma dit och bli omhändertagen, men jag känner så för varenda en av de här tjejerna.

Sju flickor, två år, miljoner minnen&parkhäng&kramar. Jag kunde inte önskat mig en bättre gymnasietid eller bättre vänner.

Ödmjukheten är död

På facebook roas mina och Olivias vänner av ett album som heter "Egopics" och innehåller, just det, bilder på oss själva som vi tycker är snygga (och en och annan framgooglad bild på blommor som är märkta med ordet "utfyllnad"). En annan kompis har ett album som heter "If you're hot, you're probably in this album". I vintras låg jag bredvid en pojke i hans säng och utbrast "fyfan vad snygg du är" och fick svaret "vet". Joints beskrivning om sig själv här på blogspot är "den där tjejen på stan som du önskar att du kände".

Ingenting av det här är något man blir irriterad på, för det sägs med en sådan självklarhet. I mina vänskapskretsar är det okej att tycka att man är snygg, det är okej att tycka att man är en skön jävel, det är okej att skriva att folk vill hänga med en. Så länge det är sant. Samtidigt är det ibland bättre att svara "vet" på en komplimang än att säga "åh tycker du verkligen det?", för det är mer ärligt - om man vet att man är snygg. Dessutom gör det svaret att man slipper prata vidare om det, eftersom ens eget utseende är ett rätt ointressant samtalsämne.

Jag tror att vi små självmedvetna hipsters kommer att bli jantelagens död.

Längtan

Just nu vill jag stå på Arlanda med en vän under armen, min favorithatt på huvudet och en nyckel med en portkod i jackfickan.

Jag vill vara nervös och ledsen och jag vill tänka på att vi om några timmar kommer kliva in i vår alldeles för underdimensionerade lägenhet och då gå och lägga oss i sängen och veta att precis här kommer vi vakna varje morgon de närmsta tre månaderna. Sedan ska vi le mot varandra, gå ut och köpa nudlar och baguetter och sedan göra Paris.

Förhoppningsvis är det inte så långt kvar till den stunden.

Känslor är knark

Ni vet den där känslan när man berättar något som är känsligt och gör ont i en själv för att försöka hjälpa någon som är i en liknande situation, för att sedan inse att man antagligen lika mycket hjälpte sig själv?

Jag älskar den känslan.

Spika upp mig här och nu

Dricker mer än jag äter, ramlar och slår sönder kroppen, är vän med alla, skrattar, lyssnar på låtar om att "hitta någon lika trasig att bli utnyttjad av", stjäl hammare, ler, gör fel, får CSN-varningar, åker hem tidigt när fastän alla andra ska någon annanstans, stannar kvar när alla jag känner gått, spenderar pengar som inte är mina och mår någonstans väldigt, väldigt bra.

Det här är min vår och jag gör vad fan jag vill med den.