Kramar, skratt&parkhäng

Johanna lade upp en låt som beskrev hennes favoritår i gymnasiet. Den handlade om sju engelska flickor med stora drömmar, men om man tolkar in den på oss så handlar den om sju flickor från Stockholm.

Den handlar om henne själv, den sprudlande, vänliga själen som tar hand om alla med en sådan villkorslös kärlek så att man blir alldeles varm och ler större än Julia Roberts. Den handlar om Alexandra, Skogåstösen som kan kramas så att man läker och som säger de enklaste, mest självklara lösningarna som man aldrig kommit på själv. Den handlar om Fanny, skärgårdsbarnet som kan rynka på pannan och lyssna på ens prat utan att döma och utan att avbryta och sedan öppna upp sitt eget inre för att hjälpa en från ett ställe där man inte vill vara och sedan gå ut och dricka öl med en och dansa bort natten. Den handlar om Linda, som får en att le och skratta när man helst vill vara sur och som kan göra de mest underbart konstiga sakerna utan att ens överväga tanken på att det skulle kunna vara "pinsamt". Den handlar om Viktoria, som man inte kan låta bli att älska för hennes ljudlösa skratt och hennes förmåga att förstå när man inte sagt ett ord. Den handlar om Rosanna, som kan sätta ord på känslor man inte visste att man hade och som är bäst i världen på att hålla hemligheter. Och så handlar den om mig, som älskar de där tjejerna över allt annat och som alltid kommer göra det.

Oavsett om vi håller på att spricka upp och flytta till olika världsdelar och har totalt skilda framtidsplaner, så kommer de två åren jag spenderade varje dag med dem alltid, alltid, alltid, få mig att le och må bättre. Jag har jättesvårt att lita på folk till den grad att jag vet att jag skulle kunna ringa dem när som helst och få komma dit och bli omhändertagen, men jag känner så för varenda en av de här tjejerna.

Sju flickor, två år, miljoner minnen&parkhäng&kramar. Jag kunde inte önskat mig en bättre gymnasietid eller bättre vänner.