Desperation&romantik

Jag är en romantiker. Inte på det sättet att jag tycker att lelove är det finaste som finns och som att jag drömmer om picknicks med rosenblad, utan på det sätt att jag romantiserar om i stort sett allt jag tycker är fult.

I söndags satt jag och drack öl på medis och såg mitt i en konversation att han mittemot mig rökt sin cigarett så långt ner så att det verkligen bara var ett bloss från filtret kvar. Ni vet sådär långt som ingen röker sin cigg, men istället för att fimpa så tog han upp den, tittade på den och drog girigt i sig det där allra, allra sista blosset.

Att röka på det sättet är det mest romantiska jag vet, för det utstrålar en desperation och desperation har två källor - tragik och romantik. Tragik har jag inget till övers för, så den delen ignorerar jag, men romantiken. Det enda som kan få någon så desperat är drömmar. Stora, romantiska, drömmar. Drömmar om kärlek som gör att man inte vet vart man ska ta vägen, drömmar om andra länder, andra sätt att leva sitt liv och en känsla av att man just precis då inte borde sitta på medis, dricka öl och prata om Flashback.

Romantik gör allt som är fult vackert och det omvandlar hopplöshet till drömmar om sagoslott.

Jag har verkligen ingen aning om han var desperat när han drog det där sista blosset eller om han drömmer om kärlekar som tagna ur en gammal blueslåt och jag kommer aldrig få reda på det - men det är inte viktigt. Inte alls, för jag fick en fin dagdröm av det.