Att gå omkring i eftermiddagsrusningen och inse att alla människor vänder sig om efter en eftersom du själv och killen du går bredvid är ett så sataniskt snyggt par. Att i nästa mening skratta åt att alla tror att ni är ett par och sedan båda två tystna, titta bort, snegla tillbaka, titta ner på de för våren nyluftade Conversen ni båda har på fötterna och önska att ni ändå varit ett par och sedan gå ifrån varandra, båda missnöjda med att ni bara fått fram ett "Vi hörs!" och en stel kram som avsked.
Att ett par månader senare inse att hela stan ikväll kunde vänt sig om efter er två, inte enbart för att ni går ihop som handen i handsken utseendemässigt utan även själsligt, men istället rumlar ni var för sig runt med personer som inte alls får er att känna som att ni tillsammans skulle kunna äga hela världen.
Det är då ni kommer att sakna någonting som aldrig varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar