Det går inte att göra alla nöjda, så jag tänker inte ens försöka längre.Det finns nog knappt något tråkigare än att åka buss ensam. Det var därför jag satt och såg helt halvdöd på den där bussen igår kväll, men så:
"Nästa: Djurö bro" - ett leende börjar leka på läpparna och i ögonvrårna.
"Nästa: Djurö södra" - leendet börjar synas tydligare, ögonen lyser av en massa fina minnen.
"Nästa: Djurö kyrka" - kan inte hålla mig längre, ansiktet spricker upp i ett gigantiskt leende och jag måste hålla mig för att inte börja skratta av lycka när jag trycker på stopp-knappen och hoppar av bussen.
Jag hade tänkt vara hemma igår, men så drabbades jag av en så sjuk saknad av gänget så jag åkte iväg. Drygt två timmar senare hoppade jag in i gäststugan på Johans landställe sjungandes "Kom ihåg mig dååååååå!". Två veckor är en lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar