Någonstans är det väldigt logiskt att en pojke med en rufsig lugg, världens vackraste läppar, världshistoriens finaste röst och en gitarr i handen fick ett trettonårigt flickhjärta att alldeles hoppa ur bröstet på henne. Att hon ägnade timmar åt att dagdrömma om backstage-pass och skotska fish n' chips-hak så fort hon hört hans röst i den där reklamen på tv är väl inte så konstigt? Hur hon sedan lyssnade igenom och lärde sig varenda låt och cover han någonsin sjungit och hur hon sedan ägnade tre år åt att leta efter och kyssas med pojkar med exakt likadan lugg som honom, det är ingenting att skämmas över.
För han skriver så himla vackert, sjunger så himla vackert, och är så himla vacker. Så när han till slut släppte sitt andra album svor hon på att lyssna sönder det, även om hon egentligen inte tyckte att det var så speciellt. Hon lärde sig varenda text utantill och en del av dem, de var sådär vackra och hjärtskärande som bara han kan få dem att bli.
Nu? Nu är hon 17, snart 18, dödligt besatt av Peter Doherty och känner att nu när Reading-biljetterna tog slut i ett nafs så funkar T in the Park väldigt bra det också. För dit kommer trots allt Paolo Nutini och hon är egentligen lika kär i killen idag som för fyra år sedan.
Så, någon som vill följa med mig till T in the Park?
