I love your toes

Jag har präglats till att bli en sådan där cynisk person. En person som hemskt hemskt gärna vill älska all hon möter men som inte vill bli älskad själv. Jag har haft tendensen att förstöra saker med flit, så att det ska vara över innan jag riskerar att bli sårad. En självbevarelsedrift. Som sällan eller aldrig fungerat.

Precis som så många andra har jag tänkt att kärlek finns men är nog inte alls överhuvudtaget till för mig. Tills Jacob dök upp. Och jag var tveksam till en början men han var definitivt värd att chansa på och det är otroligt hur enkelt det faktiskt var att bli lycklig. Lyckligt kär.

Nu sitter han på min altan i mina pyjamasbyxor och klappar på hunden. Som om han alltid suttit där och gjort det. Så ser det ut.

Såhär två och en halv månad efteråt ler jag fortfarande från öra till öra när han tittar på mig i smyg. Han är nog inte perfekt, för det är ju ingen. Men han är perfekt för mig och han har gjort mig hel och okomplicerad. Bara genom att tycka om mig tillbaka. Helt villkorslöst. Jag trodde inte att sådant fanns.

Och jag vill helt enkelt inte glömma bort att jag har fått känna såhär.