"En gång ätstörning, alltid ätstörning?
Det började med att straffa sig själv, nu straffar jag dem. Vägra maten, planera en löprunda, inte äta efteråt. Visst, jag ryker ju lite också, men jag klarar det. När de inte ens lyssnar på när jag skriker av smärta för att någonting inom mig går sönder, får jag väl visa det på ett sätt som de känner igen och fattar. Håll käften och spring, och jag får min barnsliga lilla hämnd och de lyssnar till slut."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar