Vi kör till tisdag morgon

För personligt/att förstöra sitt hår

Jag tänkte skriva ett riktigt bra inlägg, om hur olika pojkar är och hur fint ett ord kan låta när en person säger det men att man sedan inser att man bara var blind som inte insåg att det var den negativa synonymen som användes. Det blev lite för personligt så jag sparar det i "Betraktelser"-mappen istället.

Eftersom inlägget redan var på g så nöjer jag mig med att säga att jag vill klippa mig precis som när jag kapade längderna och sedan bleka det tills det blir alldeles vitt. Precis som fröken Gaga har.

Konsten att släpa med en dancehall-tjej till en indieklubb

Den där deppdagen slutade riktigt fint. Efter en riktigt dålig film gick vi till indieklubb och drack öl och hittade nya bekantskaper, sen somnade jag som vanligt hos Elina. Det är närmre dit, även om det tog drygt en och en halv timme från Hötorget till St Eriksplan. Det kallas finare vägar.

Söndagen började vid tre-fyra med tv-tittande och sen en fika på 60 för att åka hem och sova igen. Som det ska vara.

-

Behöver tunga lösögonfransar, skyhöga skor, en kick-ass klänning och rött läppstift. Jag hatar fuldagar. Och hösten. Äh, ryck upp mig va det ju, jag har en date med Edward Cullen ikväll förfan.

She's got blues enough to smash your bones

img. Sarah

Min lillasyster är bäst i världen. (Okej inte riktigt för det är hon som tog bilden men vafan, hon är bäst i min värld.) Femton bast och åtta i Sverige på fjäril, hur många kan säga det? Jag åker lite snålskjuts på hennes karriär men fyfan vad jag är stolt över henne. Hon är så jäkla grym och nästa vecka ska vi se Mando Diao. Om jag får låna hennes leg, för om man är över femton är Skansen obehagligt dyrt (130 spänn, kan någonting bli mer ovärt? Det är apor, inte diamantgruvor.)

Måndag kväll

Spetsgardinerna visar inte minsta tillstymmelse till rörelse och jag har dumpat duntäcket för ett tunt lakan. The Hives, Mando Diao och Vampire Weekend sjunger sig in i mitt huvud samtidigt som jag än en gång förtrollas av Anna Gavaldas språk.

Kvällen hade varit helt okej om det inte vore för en hosta som vägrar ge sig, en nackspärr som gör mig halvt förlamad och vetskapen om att mina flickor just nu dricker rosévin hos Alexandra och snart tar varsin longboard ner till stranden för ett kvällsdopp - livet är inte alltid rättvist.

I wanna love you but I'm growing old

Det här kommer göra så jävla många förbannade och ännu fler kommer att tänka "lilla gumman, du vet inte vad du pratar om, vänta och se!", och ja, motbevisa mig gärna.

Jag har en hel del dåliga vanor och en av dem är att jag verkligen inte kan förstå mig på kära par som börjar sakna varandra efter tio minuter och då skickar en massa sms för att bevisa detta för den andra. Gulligt? Ja. Nödvändigt? I min värld, nej. Jag förstår det verkligen inte och mina kompisar brukar skratta åt mig och säga att den dagen jag träffar en kille som får mig att känna så, herregud vad dom ska reta mig då. Bara det kan ju få en att tänka att fan, jag tänker aldrig träffa en kille som får mig att känna så, men det är inte allt.

Jag vill helst av allt vara fri och bygger hela tiden upp en självständighet. Att kära ner sig sådär totalt, då är man ju inte fri längre? Man kan vara lycklig, ja, men jag är hellre fri och lycklig själv än lycklig endast med någon annan vid min sida. Jag vill inte känna mig trasig för att en pojke sitter två gator bort istället för bredvid mig och jag vill inte bli nedstämd när jag träffar honom för att jag vet att vi kommer vara tvungna att skiljas åt. Jag vill kunna träffa någon utan separationsångest och gå därifrån och tänka att dagen varit trevlig och att det ju är en ny imorgon. Att sakna någon sådär extremt, det gör man bara om en person är borta förevigt. Då får man gå sönder totalt och sakna hur mycket man vill, men varför, varför, varför sakna någon som finns i livet så mycket? Det slösar ju bara en massa energi? Varför vara tvungen att vara ledsen halva tiden för att få vara lycklig den andra?

Jag kanske inte förstår ett skit av det här, men jag vet inte ens om jag vill förstå.

Henna Zetterström 18 bast!

Jag har en väldigt fin vän som jag känt i 10 år nu. Vi har gått i samma klass, spelat fotboll i samma lag, bråkat över kortspel, skrattat tills vi gråtit och ibland kanske bara gråtit. Hon får mig alltid att le och hon heter Henna. I veckan fyllde hon 18 år och ikväll var vi på middag hos henne för att fira att vår tjej blivit stor.

Det vackra födelsedagsbarnet själv!

Finafina Julia

Vackraste Malin

Det är lugnt bror.

Full kontroll på badmintonen.

Innan vi korkade upp en flaska bubbel och vräkte i oss världens godaste chokladmousse.

Som en parentes har jag sällan känt mig så fashion som när jag cyklade hem i skymningen iklädd långkjol, mina nya skor och kort jeansjacka på en grusväg mellan två stora åkrar.

En superb vecka

Åh. En update från mitt håll. Jag mår extremt jävla bra just nu och gör bara det jag verkligen vill - utom vilar upp mig.

I söndags kom jag hem från festivalen och i måndags morse knackade joint på dörren strax innan nio för att börja jobba hos oss i en vecka.

Måndag och tisdag spenderades på diverse åkrar, ett par mil promenerades och axlarna blev bruna som bara den. Framåt kvällen på tisdagen (eller var det måndagen? Petitesser!) kom ett helt gäng finfina personer över som jag inte hade träffat på evigheter över för grillkväll och en massa snack. Onsdag eftermiddag spenderades på Årsta med Tiny och joint och lite folk vi träffade där med sol och bad (fyfan vad kallt vattnet är i Sverige) och avslutades med pizza och en välbehövlig återställare efter festivalen.

Rusar vidare till torsdag - nya skor införskaffades efter jobbet och jag och joint mötte upp Lex för ett par glas rosé på Snaps. Galet fint men aj så dyrt! Fredag, det är ju idag - jobb, jobb, jobb, lunch på Paus där en kille raggade på mig när jag var iklädd mina smutsiga jobbkläder och gummistövlar. Antingen är jag extremt sexig eller så har VH:s killar inte speciellt höga krav - jag tror på det senare. Joint åkte hemåt och jag drog mig vidare till något och någon som förtjänar ett helt eget blogginlägg. Tjing!

Jag vill bo på en festival

Åh. Peace&Love var det bästa någonsin, slog förra årets festival med hästlängder. Jag åkte med Tiny, som jag lärde känna i onsdags på tåget. Helt grym tjej som tänker som jag. Vi sprang runt och pratade med halva campingen, fick pojkar att bli kära i oss, blev kära i pojkar (aka chefen), sov på arbetspassen, hoppade runt i publikhav och blev utnämnda som bästa funktionärerna av vår chef (en annan chef). Under morgontimmarna tjatade vi till oss konserter av pojkar med extremt bra gehör och röster och allt var bara sådär allmänt fint som det bara blir på festivaler. Bästa fem dagarna på året, helt oslagbara.