Ibland tänker jag på vad som skulle hända om någon av de försvann ur mitt liv. Om de aldrig skulle komma tillbaka, det kan jag inte ens föreställa mig men det skulle vara tungt som en lastbil att gå upp om morgnarna.
Nu har jag varit utan de ett par dagar, tre och två. Och det känns okej. Såklart. För när allt kommer omkring behöver jag de inte för att leva, jag vill bara ha de där. Vill men behöver inte. Jag är oändligt tacksam för att de är där men den enda jag behöver för att leva är mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar