Det jag föddes till

2009

Varje gång jag börjar gå in i tristess så är det en enda längtan som alltid återkommer. Kroppen värker nästan så fort jag hör en viss låt, ser en viss bild, dricker en viss sorts öl, känner solen värma i nacken på ett visst sätt och i varenda gryning. Minnen dyker upp, minnen och förhoppningar. Vitt vin ur vattenflaskor dansande till Vampire Weekend. Ihoptryckt längst fram på Mando Diao. Att ligga i gräset med ens bästa vänner runt sig och höra Anna Ternheim sjunga från stora scenen. Rom i gryningen med ett gäng främlingar som sjunger en låt bara för att de känner för det. En atmosfär som liksom andas lugn och äventyrlusta. En balansgång mellan vad som är tillåtet, även fast gränserna är extremt utsuddade.

Jag är född festivalmänniska. Det finns inga platser på jorden där jag känner mig mer hemma och lycklig än i ett camp eller i en konsertpublik och just nu längtar min kropp efter nästa sommar så extremt mycket så att jag bara vill hoppa över ett helt år och få bo i den där parallella världen ett par dagar.