Packar in hjärtat i bubbelplast igen

Ni vet det där inlägget om hur ord kan förändras så mycket i ens öron när någon använder det rätta, som blev ett inlägg om hår istället?

Ibland spelar det ingen roll om en pojke använder alla de rätta orden. Att han är alldeles perfekt, snäll men lagom retsam. Att han har underbara läppar och att han förstår sig på dig utan att känna dig. Ibland räcker det inte och då är det bara oförklarligt och gör förbannat ont. Samtidigt som det gör sådär jävla ont har man faktiskt ingen som helst rätt till att tycka synd om sig, för det är inte dig det är synd om. Inte mer än att du har ett hjärta som är väldigt korkat, som drar sig till pojkar som använder den negativa synonymen av de där fina orden istället. Som inte kan banka lika hårt som andras hjärtan och aldrig, aldrig för rätt person.