Inatt när jag gick genom stan hade jag ett stort leende på läpparna och allt och alla var vackra. Livet kändes sådär lätt som det inte gjort på väldigt, väldigt länge och alla problem hade en lösning.
Jag tror att jag har en pojke med lockigt hår att tacka för det där plötsliga lugnet. Tidigt i lördags morse satt jag nämligen i två timmar i en liten etta och pratade om allt mellan himmel och jord medans han låg på rygg med slutna ögon och ett leende på läpparna och tyst njöt av sin favoritmusik.
Fram tills dess hade jag förträngt hur otroligt enkelt det är att hitta tillbaka till sin favoritplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar