De vardagar när jag har sovmorgon går jag ut till stallet på morgonen för att fodra och släppa ut hästarna. Hur jobbigt det än är, så finns det en sak som är oslagbart med det och det är att jag får vara utomhus de där minuterna precis innan solen går upp. Det är något magiskt just då, när hela världen är grå fast inte på ett dystert sätt. Som om jorden precis sträcker på armarna och är på väg att öppna upp ögonen för en dag som man inte har en enda förhoppning eller farhåga om ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar