Jag heter Caroline och har fastnat på att jag är sjutton år och tror att jag kommer vara det ett bra tag framöver, även fast jag har fyllt arton.
Jag är uppvuxen på en gård med hästar och jordbruk. Trots allt det lantliga har Västerhaninge, en förort till en förort, stått för min riktiga uppfostran. Trots att jag är ganska lätt att tycka om för de flesta som pratar med mig är den rätt misslyckad. Mina föräldrar har aldrig sagt åt mig att respektera de äldre eller att gästerna ska få ta mat först. Man ska respektera alla som är värda respekt och den som är hungrigast äter först. Sunt förnuft. För övrigt är jag inte speciellt "Västerhaninge" av mig heller. Jag har aldrig nöjt mig, jag har aldrig varit bäst på sport (även om jag vuxit upp med fotboll). Jag tycker om att prata med folk och jag tycker om att ha många vänner med olika bakgrunder och förutsättningar, som skrattar åt olika saker. Jag har en förmåga att passa in överallt, men inte höra hemma någonstans. Jag är född på hästryggen och det är en av få saker som jag vet att jag faktiskt är en av de bästa på. Jag är dålig på att hålla käften. Jag har sagt åt en kille att "just det, du är inte hembjuden till mig, för jag tycker inte om dig och jag har inga intentioner att någonsin umgås med dig, så du vet och inte behöver undra om jag glömt dig." Jag tycker om ärlighet på riktigt och har aldrig tyckt om "att sköta saker snyggt", det är bara falskt i mina ögon.
Jag tycker väldigt mycket om pojkar och män men har ingen som helst respekt för förhållanden, av samma anledning som jag inte vill tatuera mig - jag tycker om att förändras, utvecklas och växa, och jag tänker inte låta något definiera mig som någon annan än bara mig själv. Jag gillar att verka hård och tuff men älskar att skratta, att vara ytlig och att festa och dansa - vilket gör att jag anser att festivaler är världshistoriens bästa grej. Jag tycker att livet blir lättare om man tar allt som komplimanger istället för att tvivla på sig själv och jag tycker om att planera hur jag ser ut men inte vad jag gör. Jag är cynisk och jag vågar aldrig ha förhoppningar om någonting för jag vet att precis vad som helst kan hända som kan få inte bara det man sett fram emot, utan hela ens liv och tankebanor, krossas och läggas om. Jag förlorade mitt sista uns av naivitet den 8 juni 2009.
Trots det drömmer jag om fastigheter, resor, dekadens, musik och kärlek. De flesta av drömmarna är på avstånd, eftersom jag vet att just nu skulle jag inte kunna uppfylla dem, för det är jag inte färdig för - men någon dag, då kommer jag att äga den här världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar