Min första kärlek hade vit mule, vita ben, gul päls, snälla ögon och vit hårman.
Nej det är inte en pojke jag pratar om - det är för svårt att prata om pojkkärlek när man aldrig riktigt haft någon. Jag pratar om Fibbla, gotlandsrusset min pappa köpte åt mig och min syster när jag var tio-elva år. När min syster vuxit ur henne efter något år blev hon bara min och vi var det hemskaste/bästa ekipaget ni kan tänka er. Vi var nästan lika söta, nästan lika charmiga, hade lika oskyldiga ögon och var precis lika hemskt envisa och tjuriga. Alla de där nästan står för att den där ponnyn var oemotståndlig. Varenda en som träffade henne blev helt kär och vi hade ett sånt där band som man nog bara hittar en gång i livet. Jag vet inte om folk som aldrig har haft häst förstår vadihelvete jag pratar om, men det är inte annorlunda än att ha en allra bästa vän. När jag var riktigt glad var det på grund av att ett ridpass hade gått bra (vilket inte hände speciellt ofta) och när jag var riktigt ledsen för att barn kan vara sådär extremt elaka mot varandra, så var det i Fibblas box jag satt och grät ut medan hon åt hö ur mitt knä och då och då puffade på mig med mulen för att få mig på lite bättre humör. Hon var den finaste lilla ponny en flicka kan få och det är på grund av henne som jag aldrig någonsin ger mig, det är på grund av henne som mina ögon kan lysa på det där sättet som smälter pojkhjärtan (ja, jag lärde mig det från en häst, deal with it) och det är på grund av henne som jag kan älska.
När jag var sexton år var jag till slut tvungen att släppa henne ifrån mig, efter ett stort antal medryttare och försök att behålla henne på gården sålde vi henne till ett litet stall där hon blir älskad och ompysslad av en annan liten flicka och blir bortskämd av ett gäng medelålders kvinnor. Jag grät så extremt mycket den dagen, men det syntes inte i regnet. Ändå var jag glad, för jag visste att hon skulle få det bättre där, där folk hade tid med henne. Det är det som är det största ansvaret med att ha häst - man är tvungen att släppa taget på ett helt annat sätt än man gör med mänskliga vänner och kärlekar. Men det är så värt det. Hon har lärt mig mer än någon annan och jag älskar henne så extremt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar