decadentlifestyle eller ngt
Jag tycker att musik är som allra bäst är den inte är gjord för att vara bäst. Det leder inte bara till min lätta avsky för det mesta massproducerade skit som spelas på MTV utan också till att jag föredrar allt som är opolerat och som någon liksom verkat tänkt att "vafan, nu får jag vara färdig, nu släpper jag det här albumet och så får folk tycka att den där meningen låter lite fel och att det där gitarr-riffet borde varit två sekunder längre och lite bättre uppbyggt, jag orkar inte bry mig för jag älskar det här". Det är de albumen som blir sådär perfekta, som när man lyssnar på dem låter som om man håller i ett dunkande hjärta som precis slitits ut ur artistens egna kropp.
Det är just därför jag föredrar Babyshambles framför Dirty Pretty Things och Adams-Ray framför Linnros.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är bättre rent musikaliskt, men det är fyrkantigare, det är smärtsammare, det är som det där elljusspåret jag sprang i när jag var yngre där rötterna stack upp en bit över marken och lyktorna satt med lite ojämna avstånd. Det är sån där musik som aldrig riktigt passar in någon annanstans än i genren "från hjärtat och själen". Nu finns det ju ingen sån, vilket gör att man kan hitta dom små guldkornen inom popen, rocken, rapen,visorna, indien osv, osv. Det är smutsigt och skramligt och lite imperfekt perfekt. Precis sådär som jag tycker är oslagbart i alla lägen.
Har förresten märkt att jag skriver väldigt mycket om musik här, men som en av de där lite smutsigare människorna sa en gång: "I've always lived inside of songs".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar