Kärlek är ett beroende. Jag tror att alla blir beroende av kärlek på samma sätt som man blir av droger. På precis samma sätt får det en att uppleva en annan dimension, att se världen från ett annat perspektiv och att uppleva människor och sig själv på ett annorlunda sätt än innan.
Det sägs att heroinberoende har så svårt att sluta eftersom de vet att de aldrig någonsin mer kommer ha så roligt som när de precis tjackat. Jag tror att kärlek har precis samma inverkan på en på det sättet att när du väl haft en bra kärleksrush, så kommer du aldrig någonsin vilja vara utan den. Ibland leder det till att man går för långt i något som man inte egentligen borde befinna sig i eftersom det skadar en och ibland gör det så att man blir lyckligare och mår bättre än man trodde var möjligt.
Jag säger inte att kärlek är lika farligt och dåligt som heroin, utan vad jag menar är att det är det enda som det går att jämföra med. Sökandet efter en rush som går in i en helt ny upplevelse som övergår till lycka som övergår till beroende och som därefter, om det tar slut, övergår i en hemsk saknad.
Droger och kärlek bryter ner folk,det gör dem giriga och det dödar. Droger och kärlek skänker lycka, rus, eufori och bryter tristessen - skillnaden är att kärlek får dig att känna allt det här på riktigt, komma ihåg varför du känner som du gör och dessutom får det en (oftast) inte att se helt fucked up ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar