Jag har väldigt många, väldigt bra vänner. Det är svårt för mig att säga vem som är "bäst", för alla är så bra på olika sätt. Låter klyschigt men det är sant. Jag skriver därför om min äldsta bästa vän - Malin. Vi har varit vänner sen vi var i fyraårsåldern och sprang på våra storasystrars fotbollsmatcher. Vi har rullat i gräset tillsammans, vi har jagat spanjorer tillsammans (både när vi var tio och när vi var femton), vi har gråtit tillsammans och vi har rest tillsammans. Jag kan ärligt talat inte komma på många saker jag inte gjort med henne.
Hon är den första jag lyckades ta mig samman och ringa till när mitt liv vänts upp och ner och även fast jag bara fick fram "det har hänt en grej" mellan hulkningarna så stod jag på något sätt i hennes hall bara tio minuter senare och med tårarna strömmande nerför kinderna höll hon ihop mig medans jag för första gången lyckades berätta. Hon är den enda jag kan berätta precis allt för och som jag aldrig någonsin skäms över mig själv med. Hon är den enda som känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
Klasson&Larsson. Mot framtiden, mot världsherravälde, mot Christian Louboutins och mot fladdrande spetsgardiner i en italiensk herrgård. Det är så det alltid varit och det är så det alltid kommer vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar