Rymdresor

Vissa kvällar känns det som om man har varit ut i rymden och tillbaka. Som att man intet ont anande bara sköts iväg på morgonen och man förstod inte varför. Hela dagen går och man förstår inte varför man gör vad man gör och man förstår ingenting av vad som händer runtomkring en för allting fungerar lite, lite annorlunda än dagen innan. Ett leende ser annorlunda ut, en siffra sitter upp och ner och allt man ser kopplas helt plötsligt ihop med minnesfragment man inte trodde att man mindes och känslor som man inte trodde att man kunde känna längre. Helt plötsligt, mitt i röran, får man ett verktyg man aldrig sett i handen och uppmanas att spika ihop en planet fastän man inte ens kommer ihåg vad en planet är för något.

Vissa kvällar landar man med sin rymdraket mitt i ett kaos man inte känner igen och med farttårarna långsamt torkande längs kinderna börjar man känna av gravitationen mer än vanligt och det känns som om skinnet på ens kropp töjts ut och är på väg neråt, neråt, neråt. Ögonlocken faller igen, hörseln blockeras och läpparna är totalt fastfrusna.

Det är de kvällarna man inte äter någonting, går och lägger sig tidigt och vill åka någonstans där ingen vet vem man är och bara vara för sig själv och det är dagarna efter de kvällarna som man bör sätta på sig sina högsta klackar, rött läppstift och spränga trumhinnorna med hjälp av ens iPod.