img - jag av lindaNi vet den där personen som man frågar en extra gång om hur den mår? Som man kramar extra hårt när den är deppig och som man har överseende med när den beter sig konstigt?
Jag hade aldrig varit den personen fram till i sommar, och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle bli den personen. Anledningen var enkel - jag kände mig själv så pass bra så att jag kunde lösa de flesta problem jag fick genom att analysera dem helt själv och bestämma om det var något att ägna kraft åt.
Nu är jag trots allt den där personen, och jag hatar, hatar, hatar det. Fastän jag behöver den där extra kramen så hatar jag den. Samtidigt mår jag så otroligt mycket bättre av att någon bryr sig om att ge mig den. Av att någon förstår, inte hur jag känner mig, men att det inte finns något jag kan göra åt hur jag känner och beter mig.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma, annat än att tacka dem som finns där och att be dem om att inte sluta krama om mig i tid och otid.
Det är ok att inte alltid klara av allt själv. Det är ok att be om hjälp. Du vet attt jag alltid finns här för dig,genom allt.
SvaraRadera"Its hard to believe thats theres nobody out there.
Its hard to belive that im all alone. At least I have her love, the city she loves me, lonely as im togheter we cry"