Det var ljust när jag kom och mörkt när jag gick

Det märks att jag inte är i Italien längre. Min fina vän David som jag håller så kärt hörde av sig och jag skuttade iväg hem till honom strax efter nio. Där på hans veranda satt några mycket fina och trevliga typer och en halvtimme blev en timme som blev två. Vi åt glass och skrattade mest åt Skön-Marcus, det brukar bli så om han förgyller sällskapet.

Jag hade ju egentligen tänkt sova tidigt för att återställa mig efter den grymma helgen hos Johan men det var riktigt mysigt och skönt att komma ut ikväll också och glassen var god.

Puss till dig, David! Vi firar snart ett 1-årigt bästavänskap, om man får vara så lame, haha.