Om fina pojkar

Pojkar, pojkar, pojkar.

Tänk er hur deras ryggar ser ut, hur gott de luktar och hur de kysser. Och hur de ibland tittar på en när de tror att man inte ser. Hur leenden rycker i deras mungipor. Hur rufsigt deras hår blir på morgonen och hur svårt det tycks vara att hitta dem. Hur roliga de är när de blir generade och hur de är ännu roligare om de försöker låtsas som om de inte är det.

Och hur det kan kännas som om de alla gått och gömt sig. När man sedan slutat bry sig om att leta dyker de upp bakom en husvägg. En del är mycket fina och andra lite mindre. Gränsen är hårfin. Det finns nålar i höstackar. Vet man inte vad man letar efter så kan man bara bli överraskad.

Och grejer med fina pojkar är att man saknar dem när de inte är där men ibland kan de vara riktigt tröttsamma. Fast oftast är de just fina. Ju närmare man kommer desto finare blir de och försvinner man ett tag glömmer man nästan bort var man har dem.

Sedan stod det fyra praktexemplar på Medborgarplatsen. Fyra fina, saknade pojkar. Som förvisso inte kysser och kanske inte har så rufsigt hår och inte brukar få för sig att gömma sig. Men där stod dem. Och en månad kändes som ett år och samtidigt som en enda dag. De finaste pojkarna behöver man sällan leta länge efter.