Vi är uppenbarligen inte odödliga vid sjutton. Även fast det ibland (läs: ofta) känns så. Saker gör ont. Känslor och sådant. Och smällar. Vi såras och slår oss och det gör ont, ont, ont ibland. Tänder flyger och tårar rinner. Från olika håll och kanter... Viktigast är ju att vi har varandra ändå, där i slutändan.
Rosanna slog ut framtänderna. Jag grät som en fontän och kraschade en 60årsfest. Skippy stod med gitarren i ena näven och telefonen i den andra och tröstade där han behövdes. Linda var överallt och höll i de flesta trådar. Johan med ett bistert ansiktsutryck, en snäll röst och telefonen pressad mot örat. Jacob förenade nytta med nöje och fick oss att skratta i mörkret. David satt med armen om Rosanna och sällan att han skulle släppa.
Vi är rätt underbara i slutändan. Och det gissar jag att Rossis nya framtänder också är.
söndag 9 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar